1800-talet
1859 infördes laga skifte. Gotlandsrussets stora betesmarker i skogarna skulle skiftas, och markägarna ville ha bort dem därifrån. Antalet russ minskade snabbt, och man började på flera håll oroa sig för att russet skulle gå samma väg som ölandshästen, dvs utrotas.
Godsägare Willy Wöhler på Klintebys egendom startade på 1880-talet ett ponnystuteri. Han hade ett antal russton som betäcktes med Khediven, som kom att få nr 1 i ”Stambok för russ”. Khediven ansågs vara efter ”Böösens Arab”, men mer troligt är att han vara av knabstruperstam. Han var den som tillförde rasen den tigrerade färgen. Ungefär samtidigt användes hingsten Olle 2, en korsning mellan en syrisk ponnyhingst och ett russto. Denne Olle var av russtorlek och står som svart i stamboken, men var troligtvis mörkt gulsvart. Alla russ med albinoanlag har Olle som stamfar. Olle är även känd för sin uthållighet och travförmåga. Då han var rasens mest anlitade avelshingst finns han i stammen på de flesta russ.
1896 visades de första russen på premiering på Gotland. För att kunna besiktiga även de mer eller mindre vilda djuren, anordnades mellan 1914-19 särskilda russbesiktningar vid Lojsta hed samt Busarve. Även i dag anordnas den sista måndagen i juli månad premieringar för den viltgående flocken, nu vid Gerums Korsgata. Detta brukar locka stora skaror av russintresserade, och även en hel del turister.
1900-talet
1901 bildades två russtuterier. AB Gotlands Russtuteri i Rosendal öster om Visby och AB Gotlands Ponystuteri, Busarve i Othem. Tyvärr samarbetade inte stuterierna. AB Gotlands Russtuteri avvecklades redan 1908 och Gotlands Ponystuteri övertog hästarna. 1912 avvecklades även Gotlands Ponystuteri varpå de 72 hästarna köptes av löjtnant E Bonthron, som fortsatte russaveln till 1922. Då återstod sju ston, en tvåårshingst och sex unghästar, vilka skänktes till Gotlands Läns Hushållningssällskap med villkor att de skulle hålla en stam av russ i fortsättningen.
1943 gavs band I av ”Stambok för russ” ut. I den finns en intressant läsning om ”Det gotländska skogsrusset” skriven av husdjurskonsulent Bengt Ljunggren som betytt mycket för russet, bl a för sitt arbete med stamböckerna och historik.
Russaveln levde vidare på Gotland tack vare ett fåtal tappra russuppfödare. Utan dem skulle rasen knappast funnits kvar i dag. Det fanns även russ på fastlandet, då främst på Slottsskogen i Göteborg och Skansen i Stockholm. Dessa stammar har varit av stort värde när det blev problem med alltför stor inavel. År 1940 fanns endast nio verksamma hingstar i aveln, så inavelsproblemet var ett faktum.
För att få in nytt blod i rasen, importerades 1951 welshponnyhingsten Revel General 106. Han gick tre säsonger på Lojsta hed, och blev far till två godkända hingstar samt 24 stambokförda ston. Hingstlinjen efter honom är borta, men han har haft stor genomslagskraft då hans döttrar är väl representerade i dagens russtammar.
Därefter importerades welshmountain hingsten Criban Daniel 124, som kom till Sverige 1957. Han gick aldrig på Lojsta, men användes en hel del, och blev bl a far till åtta godkända söner och 30 stambokförda ston. Tillsammans finns dessa welshhingstar i ca 50% av dem i dags dato verksamma russhingstarna. I de flesta fall ligger de mycket långt bak, och procentuellt sett är welshinslaget i de flesta individer mycket lågt.
Det var först 1961, när rasen blev premieringsberättigad även på fastlandet som det tog fart på allvar utanför Gotland. Betäckningssiffrorna steg i höjden, 1975 betäcktes 1819 ston av 114 hingstar, dvs i genomsnitt 16 ston per hingst.
Gotlandsrusset är sedan 1984 med bland de inhemska husdjursraser som Statens Genbanksnämnd bevakar och vill skydda mot utrotning. I genbanken innefattas de russ som har mindre än 2 % främmande blod. Eftersom de importerade welshhingstarna återfinns långt bak i de flesta stammarna, och stamboken är sluten, innebär det på längre sikt att den största delen av russen hamnar under denna gräns.
Liselotte Erixon